Måste säga att jag är väldigt tacksam över vad jag har. Att jag har anton och bebis i magen <3 att jag har vänner och familj. Att behöva se någon annan människa ha de skit jobbigt, samtidigt som man själv svävar på måln är svårt. De e alltid svårt då nån har det jobbigt, men det känns ibland som om jag gör det ännu jobbigare för henne för att jag har det bra. Vet ju att de inte är så!! men jag känner mig som en dålig vän. Hoppas och ber för att de ska börja gå bättre och kännas lättare. Så att vi alla ska kunna skratta och vara glada igen. Det sätter iaf ens egna "problem" i perspektiv, och man får ställa sig själv frågan " e de ens värt att fundera på dehär?"

Kram på dej vännen, du ska se att allt blir bra tillslut. Vi finns alla här för dej, hoppas du vet de!! <3