Jag känner att jag har lite problem med att hållas motiverad med mina studier. Jag vill bara sitta hemma och mysa med min mage, surffa runt och leta bebis kläder/saker och planera framtiden. Gå omkring i lägenheten och bära på babyskyddet (JO jag gör de!) fundera på vilken färg vi nu sist och slutningen ska ha på vår vagn. MEN sen kommer studierna imot, de e arbeten som ska skrivas, de e deadlines och de e möten. De känns bara så jävla meningslöst! De känns trist att jag inte kommer att få gå på samma klass som mina klasskompisar sen då jag kommer tillbaka till skolan, de känns konstigt att ja ska kastas in i en helt ny klass där alla känner alla och jag inte känner någon. Jag blir rädd och skulle hellst inte utsätta mig själv för de, hellst skulle jag bara skita i allt. Just nu, men sen igen så vet jag att jag måste ju bli klar.

Det som också känns jobbigt är att jag måste föra vår lilla kille till dagis/dagmamma, något som jag inte alls gillar. Jag har också varit hos dagmamma då jag var liten för att mamma studerade och bra har jag blivit iaf :p men den tanken känns jobbig.

Innan jag blev gravid trodde jag, naiv som jag är, att då man är gravid är man lycklig helatiden. Jag är lycklig såklart, vi ska få en bebis och de e ändå min högsta dröm här i livet. MEN de som jag inte hade fattat är hur psykiskt tungt de också är. Hur utanför jag faktiskt känner mej, ensam och oförstådd. Jag vet att alla försöker sitt bästa och de kan inte vara lätt att vara min kompis men ibland känns de som att ingen förstår. Hoppas på att vi ska få en bra föräldragrupp, där man kanske hittar andra i samma situation. Mina kompisar är underbara! men jag är rädd för hur allt kommer att blir efter att bebis kommit. Sen är jag jätte glad att jag fått kontakt med B i Jeppis igen, hon får stackarn svara på alla mina tönt frågor ;) men de e så skönt att veta att jag har en kompis som VET vad jag talar om :)

Nu har jag flummat tillräckligt tror jag, dehär e problem som snurrar runt i mitt huvu. SMÅ problem jag vet, men ibland måste man få tala ut om dom också. De kan inte alltid vara så att man måste stå på ruinens brandt för att få klaga lite.