Om 18 dagar är bebbe bus beräknad ( jag vet att jag tjatar om detta helatiden, men det är typ det ända som jag kan tänka på numera) Om 18 dagar hoppas jag på att vi redan har fått träffa vår lilla kille, längtar efter att få börja använda hans namn istället för att kalla honom bebben,grodan, magen eller bebisen. Men vi vill ändå inte anslöja namnet innan han är här och vi vet att det passar honom, mitt i allt ser han inte alls ut som en sån utan mer som nåt annat namn. Nervöst är det, samtidigt som jag väntar så himla mycket. Vet inte vad jag är mest nervös för, själva förlossningen är inte så farligt. Har ställt in mig på att det kommer att göra så in i helv*te ont men att det sen går över. Det handlar ju ändå inte om flera dagar (hoppas jag).

Jag är mera stressad över att måsta sova ensam på sjukhuset tillsammand med vår kille, vad jag har förstått i alla fall så får inte Anton sova där med oss. Det känns trist! Men det hinner jag väl inte tänka och fundera på sen. Jag är livrädd för nålar och det stressar mig också, drömmer mardrömmar om kanyler och grejer. Men ANNORS känner jag mig lugn inför förlossningen, jag vet att jag klarar det! heltenkelt därför för att jag är gjord för att göra det. Det kommer jag väl inte att tänka sen då jag ligger där och kvider men i alla fall. Försöker att inte måla upp någon bild av hur det kommer att vara, för då kan man inte bli besviken heller. Man får inte fara på besök till TYKS mera och se på utrymmena och sånt, men det är bara skön egentligen. För då kan man inte föreställa sig ens hur rummet ser ut. Vi vet i vilken dörr vi skall gå in i och that´s it. Mycket att fundera över, många långa dagar kvar att fundera ännu. Samtidigt som jag tror att det kommer att gå hur snabbt som hellst.

För 18 dagar sen var det den 18.4 då var jag redan mammaledig, vi hade redan varit på 2 träffar i familjeförberedelse kursen och jag tyckte att förlossningen är super nära. Det känns som om det var förra veckan, men det är nästan 3 veckor sen. Försöker intala mig själv att det kommer att gå snabbt, tråkigast är dagarna då jag inte har något att göra. Anton jobbar och alla andra grejjar på med sitt, lite trist att vi inte råkar ha några bekanta här i närheten som också skall få bebis snart och som också är mammalediga. Tur så finns ju FB och andra bloggar, så att man kan läsa om andra blivande mammors och nyss blivna mammors vardagar. De flesta verkar vara lika otåliga som jag ocskå börjar bli. Så det hör väl till.