Grät som ett litet barn just för att anton inte hann komma hem i tid, vi skulle och handla o ja hade gjort en lista o allt och sen måste han göra någo o ja sen hann vi helt enkelt inte till butiken. Jag blev sur, och började storböla i telefonen. Gud hur barnslig man får bli egentligen? skyller igen en gång på mina kära hormoner, de e lite fusk då man är gravid, de går nämligen jätte lätt att skylla på hormonerna. Men sånt är de. Annors har det inte hänt någo nytt här ida. Har kännt lite fladder i magen, men vet inte om de e tarmarna eller bebis. Roligare att tänka att de e bebis iaf, inte helt omöjligt. Nu kommer snart älsklingen hem, han rusade till butiken för att jag skulle få lite kycklingsallad, hoppas ännu på att han lagar salladen till mig så har han en mätt och nöjd flickvän innan han somnar.. stackarn har det inte lätt <3