Ibland tänker jag inte på att det verkligen är vår bebbe, vår son som ligger och buffar runt inne i min mage. Det är en människa där PÅRIKTIGT. Det känns så konstigt, skrämmande och helt ljuvligt på samma gång. Men det är väl dessa känslor som hör ihop med graviditeten? För första gången i mitt liv kan jag i alla fall säga att jag älskar magen, har aldrig tidigare tyckt om magen men nu då jag vet att vår lilla skatt ligger där så tycker jag om den. Detta skall jag komma ihåg sen då bebben är på utsidan!


Det låter både töntigt och knäppt men man kan alltså faktiskt mysa med sin ofödda bebbe och med sin mage. MYSA med sin mage, innan jag själv var gravid skulle jag ha skrattat ihjäl mig åt ett sådant påstående. Men nu sitter jag här och skrivet det i alla fall. Så här sitter jag sen och myser med magen i soffan. Ni småler nu, men sen då ni också har det finaste i världen i er mage kommer ni att förstå.

Sen måste jag ju erkänna att jag längtar tills tiden efter magen, tiden då jag kan sova på mage igen. Tiden då jag kan ha på mig normala legins utan att någon protesterar villt där inne för att gummibandet klämmer lite på magen.